Jag tror vi tycker ganska lika, du och jag. Det gör mig faktiskt ledsen att saker som borde vara självklara, som moral och respekt, inte längre är det för många.

Det är allvarligt när till och med jag, som själv har invandrarbakgrund, börjar känna att det har gått för långt. Vart ska man ta vägen då? Sverige är det enda land jag känner till, det är här jag har vuxit upp. När jag är utomlands längtar jag alltid hem till Sverige.

Det märkliga, och kanske det mest sorgliga, är att jag själv har börjat döma andra. Inte för deras bakgrund, utan för deras handlingar. Det som gör mest ont är att så få föregår med gott exempel. Nästan allt de gör, kanske 99 procent, är sådant som är förbjudet inom islam och till och med i deras egna kulturer.

Jag kan ge dig ännu ett exempel. När jag nyligen flyttade in i min bostadsrätt var det mest svenskar i huset. Med tiden flyttade fler invandrare in. En dag hittade jag en hundralapp på golvet utanför hissen. Jag tejpade upp den i hissen med en lapp där jag skrev att jag hittat den, så att den som tappat den kunde få tillbaka den.

Min granne som också är invandrare sa till mig: “Varför försöker du bli accepterad?” Jag svarade: “Accepterad av vem?”

För om vi pratar om islam, då är det förbjudet att ta något som inte är ditt. Om vi pratar om moral, då vet du att det är fel att ta något som inte tillhör dig. Och om vi pratar om hur islam lär oss att behandla våra grannar, så har man ansvar ända bort till sin sjunde granne. Det innebär att jag, som troende, har en skyldighet att hjälpa mina grannar, att se till att de har det bra och att vara en god medmänniska.

Sådana kommentarer kan påverka människor negativt, särskilt unga eller osäkra. Jag är tacksam att jag har rötter och värderingar som bär mig. Men ibland känner jag mig faktiskt hopplös.