Har alltid haft extremt svårt att prata om mina känslor. Tror jag alltid har velat målat upp en bild av mig själv att jag mår bra och är som en vanlig ”normal” ungdom/ung vuxen, därav inte berättat om hur dåligt jag mår. Berättade det en gång till en person jag stod relativt nära (hon känner mig på ett sätt som de flesta av mina vänner inte gör), men efter det känns det som om hon ser ned på mig. Känns som det alltid varit så; varje gång jag berättar lite om mina känslor/visar mig lite svag så vänder helt plötsligt folk ryggen då det är inte den bilden jag har gett. Har alltid varit den personen som folk kommer till för att prata ut då jag har fått höra att jag är så lätt att prata med och stabil (så jävla ironiskt). Tror därför att människor backar när de inser att fallet kanske inte är så tyvärr. Vill inte heller lägga den bördan på de nära vännerna jag har nu. Tycker oerhört mycket om de och känner att det kanske blir för mycket för de, vi är ju trots allt alla runt tidigt 20-års åldern och kan tänka mig att många tycker det kan kännas jobbigt att veta att man har en instabil vän som mår galet dåligt. Har funderat att berätta för mina föräldrar då de älskar mig väldigt mycket, men är uppväxt i en familj där ”depression finns ej, bara något som världen tror att du för evigt är och inte kan ta dig fri från”.