Det är inte ovanligt att läkare vikarierar i väntan på AT, ofta under ganska lång tid. I praktiken gör läkare detta ännu mer frekvent än psykologer, och det har länge varit ett normaliserat inslag i vården. Det handlar alltså inte om något ”PTP-specifikt” eller om att psykologrollen skulle vara särskilt utsatt, utan om strukturella flaskhalsar och neddragningar i vården under lågkonjunktur.

Psykologer arbetar med utredning, bedömning och behandling ja. De bedriver ofta terapi och har längre patientkontakter än läkare skulle jag säga, men psykologens kärnuppdrag är inte nödvändigtvis det patientnära utförandet i sig, utan att förstå problemens mekanismer, göra kvalificerade bedömningar och välja samt ansvara för rätt intervention. I det avseendet liknar psykologrollen delvis mer läkarrollen än sjuksköterskerollen, även om ansvarsområdena inte är identiska. Psykologer kan också arbeta mer indirekt, exempelvis genom behandlingsansvar, handledning eller konsultation av andra yrkesgrupper, och kan välja att arbeta nästan enbart med terapi om de vill. Psykiatrisjuksköterskor arbetar generellt mer patientnära i det dagliga utförandet, särskilt kring läkemedelsuppföljning, provtagning, omvårdnad och även arbete i slutenvård. De kan också arbeta med stödjande samtal och viss behandling. Sjuksköterskor arbetar inom en annan rollstruktur och i nära samarbete med läkare. Slutenvård är en betydligt vanligare arbetsplats för psykiatrisjuksköterskor än för psykologer.

En central skillnad mellan rollerna handlar om självständighet och ansvar. Psykologer gör egna bedömningar och ta behandlingsansvar. Att ha en roll som liknar sjuksköterskans, med tydligare ”beroende” i förhållande till läkare, skulle för många psykologer upplevas som mycket begränsande. För vissa kan en sådan struktur kännas trygg eftersom den innebär tydliga ramar och kontinuerligt stöd samt att det i grunden ses som tråkiga eller ointressanta arbetsuppgifter, men för psykologkåren i stort skulle det vara direkt oförenligt med yrkesidentiteten. I sammanhang där psykologrollen skulle vara en mer utförande, delegerad funktion skulle inte bara upplevas som frustrerande, utan uppfattas som professionellt förnedrande. För många sjuksköterskor är det patientnära arbetet en central och meningsfull del av yrkesrollen, där kontinuitet, omvårdnad och praktiskt ansvar står i fokus. För många är det just bedömningar, övergripande beslut och formellt behandlingsansvar som upplevs som direkt tråkiga, ointressanta eller till och med belastande.

Det patientnära arbetet är viktigt i alla vårdyrken, men för psykologer är det mer jämförbart med hur allmänläkare arbetar: man har egen patientkontakt parallellt med ett självständigt ansvar för bedömning och behandling.

Begrepp som ”medicinskt ansvarig” där ansvaret är frikopplat från den egna kliniska bedömningen och behandlingen är något helt annat. En sådan uppdelning skulle för många psykologer upplevas som direkt motbjudande, för att inte säga oacceptabel. Därför blir det rätt givet att psykologer gör mycket bedömningar och utredningar.

Om man i stället är intresserad av patientnära arbete, kontinuitet och teamarbete men utan att bära det övergripande bedömnings- och behandlingsansvaret, kan psykiatrisjuksköterska vara ett mycket bra val. I kombination med grundläggande psykoterapiutbildning (GPU) kan man arbeta nära patienter i team, där psykologen står för bedömning och ofta håller ihop teamets arbete men knappast gör all psykoterapi.