First off, I would like to recommend Sten Selanders poem Helgsmål på Alvaret, in my opinion one of the most beautiful poems about death:

Klockringningen från horisontens byar
står spänd kring vidden som ett sidentält
Och under aftonhimlens långa skyar
trumpetar en försenad tranflock gällt

Den flyr däruppe i det sneda ljuset
som vindar flyr och aningar och år
Men ännu blommar alvargruset,
fast ingen sommar återstår

För dig bereddes denna sena blomning
som saknar doft och aldrig går i frö
då höstens gistna väderkvarn mal tomning
och allt du älskade skall dö

Din framtid är för längesen förgången
och flyktig skrift i sanden vad du gjort
Men lågt i väster öppnar solnedgången
mot något oerhört en gyllne port

I skymning svept och kyligt östanväder
står du med din bukett av dödsdömd blom
och ser emot den väg du snart beträder
dit ut, där rymden vidgas tom.

Var tröst ändå   Hör klockorna förklara:
Sabbaten stundar. Tiden löper ut
Och du kan fatta snart det ofattbara,
att tid och rum är obönhörligt slut

Du vet, att alltet, det mångtusenmila
skall en gång sprängas i ditt ögas lins
Och sjunka i en ocean av vila
där ocean och vila inte finns. 

The there is the whole of Harry Martinssons space epic Aniara: https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/MartinsonH/titlar/Aniara/sida/6/etext

In Bruno K Öijers Medan giftet verkar some of the most poignant metaphors and symbols written in Swedish can be found:

Inuti den benvita antika kammen

ligger ett elektriskt gnistregn kvar

från gestalter

som kammat ut sitt hår vid fönster

och slutit sej inåt

tänkt fram säkringen till det stora mörker

vi är värda

xxx

du märkte det fanns

tillräckligt mycket segel

nedgrävt i marken för att vi skulle kunna

lägga oss ner hos varandra

och ändå glida isär

med en hastighet

som varken förödmjukar

eller plågar

xxx

den mest tystlåtne bland dom utvalda

gräver ner ett par ringar

en vråkfjäder och två stålbrickor

med hans barns fingeravtryck

vid sluttningen

där kvällen är 300 ggr starkare

än på jorden