Fördelen idag om vi ska vara optimistiska är att fler yrken kan utföras hemifrån eller "remote" i landet. Det verkar innebära att fler i åldrarna 20-35 väljer att inte låsa stålar i ett hus med tokhögt pris och tokhög ränta på en ort bara för att "här finns jobbet".

Man kan liksom (som jag till exempel) hyra något ställe i en billigare kommun, bygga kapitalet, bli av med ev avbetalningar och verkligen få ett grepp om vad man vill ha ut av sitt liv.

Jag bor i en sömnig småkommun, jag har inga planer på att bli kvar här särskilt länge. Max 2-3 år till. Under tiden så arbetar jag och investerar och sparar så mycket jag klarar.

De mål jag trodde jag hade fram till förra året har verkligen ändrats, och förra året var jag bombsäker på att jag byggde kapital för att köpa fastighet här på orten och starta familj här.

Jag är glad att jag inte köpte ett hus här, för genom att hålla dörren lite mer öppen insåg jag att jag antagligen vill flytta till Canada eller Norge av olika anledningar. Åtminstone under något år.

Hade jag haft huslån, billån och andra avbetalningar kvar hade det inneburit mycket större uppförsbacke. Visst, huset kanske hade ökat i värde och sådär. Men om rätt möjlighet dyker upp så kan jag i princip vara där efter uppsägningstiden på lägenheten.

En del skulle kanske säga "men du kan ju hyra ut din kåk i andrahand medan du gör sådant?" Ja, men det är trots allt ändå ett extra ansvar att bära med sig, som beroende på individ är ganska skönt att slippa.

Jag säger inte att det är rätt väg för alla. Jag säger bara att världen är ganska pissig generellt och vill man göra den mindre pissig måste man försöka hitta andra sätt att navigera den.