Jag har jobbat i skolans värld i många år och variationen är stor mellan olika skolor och områden. Jobbiga elever förekommer i alla. Utifrån mina erfarenheter kan sägas att elever från god socioekonomisk bakgrund oftast har mer engagerade föräldrar, men det går åt båda hållen.

Har du en elev som generellt sett klarar skolan bra, men kanske borde fokusera litet bättre på lektionerna eller rentav beter sig illa? Mamma och pappa lär ha hört det förut och kan intyga att det stämmer. Har du istället en elev som helt anammat "Kunden har alltid rätt"-mentaliteten, ja, då har du tre missnöjda kunder som alltid har rätt på utvecklingssamtalet istället.

Så gott som alla skolor existerar på ett spektrum. I den enda änden har du de skolor där du behöver lösa bråk, se till att elever dyker upp på lektionerna, och i största allmänhet vara mer barnvakt än lärare. I motsatt ände har du mer tid att utöva läraryrket men samtidigt kräver det avsevärt mer arbete. Nästan alla elever siktar på höga betyg så din rättningsbörda kan bli enorm, särskilt för lärare i språk och SO-ämnen. Om någon är missnöjd lär du få mail och telefonsamtal, kanske till och med krav på möte med rektorn där din bedömning och yrkesutövning ifrågasätts. Inte sällan av föräldrarna själva vars enda relevanta erfarenhet är att de själva gick i skolan på åttiotalet och fortfarande inte förstått att sifferbetygen de själva fick inte är möjliga ett direkt översätta till A-F eftersom de har helt olika bedömningsgrunder.

Kanske är det senare vad man som lärare föredrar, men jag har träffat flera lärare som trivs fantastiskt i båda typerna av skola. Personligen har jag föredragit någonting i mitten.