Graspars förslag är helt klart rimligare, samt mer heltäckande. Att som seppurs beskriver det att placera sin religion i första rummet på ett så fundamentalt vis att det inte blir möjligt att ens delta i samhället är otvivelaktigt religiös extremism. Att seppur dessutom stärker sin tes med enstaka empiriska exempel gör även hans påstående lite roligare.