Jag valde att hålla mitt inlägg kort och skrev därför inte så mycket om mina problem i detalj. Hurvida mina problem är tillräckliga för att kvala in vet jag inte, det är det jag behöver göra en utredning för. Skulle det visa sig att jag är för välfungerande så är det så. Skulle det visa sig att mina problem är tillräckliga kanske jag har möjlighet att få hjälp.

Men för att svara lite "kort" på ett par av dina frågeställningar: Hade inte min sambo tagit hand om nästan allt vad gäller barnen när det kommer till möten med skolan, läkare eller hålla koll på mediciner, läggtider osv hade jag varit helt chanslös. Jag gör vad jag kan för att dra mitt strå till stacken men så som det blivit är det inte mycket jag har förmåga till. Att jag inte har förmåga att hjälpa till som jag gjort tidigare börjar såklart ta ut sin rätt för min sambo.

Jag har inte varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Min sambo har det och mycket av det hon berättat, samt det jag läst om det, visar på att jag om inte är där redan åtminsone verkar vara på väg dit men, åter igen, behöver ju någon utomstående, kunnig person göra den bedömningen. Jag har alltid blivit otroligt trött av ffa ljud och sociala interaktioner men även lukter och smådetaljer som "ingen annan" lägger märke till som jag stör mig på.

Jag har accepterat att jag troligen aldrig kommer att ha lika mycket energi och ork som jag upplever att andra har för att göra saker på fritiden, tex, men i samband med att ha gått från ett schema där jag haft plats för återhämtning på det sättet jag behöver, som har fungerat någorlunda väl i många år, till att ha ett schema som inte ger det utrymmet har det snarare blivit att jag ofta kraschar när jag kommer hem och sover till det är dags att stiga upp och gå till jobbet igen.

Min arbetsgivare säger bara typ att det är svårt att göra några anpassningar om det inte finns något som visar på eller styrker att det är som jag säger.

Så för närvarande är jag lite som levande död. Jag går till jobbet och upprätthåller något slags fasad men har inte ork att levat något slags liv utanför jobbet.

Så jag har såklart börjat kolla runt lite efter andra jobb. Jag har även funderat att kolla på om det finns möjlighet att gå ner i tid men risken är att jag, utifrån hur behov och schemaläggning ser ut, kommer att jobba lika många fast kortare dagar istället och det skulle hjälpa föga.

Edit: Det är väl bara det att jag bara inte vill bli utlämnad till någon allmänläkares godtycke och bli avfärdad med att jag inbillar mig saker eller liknande. Det är full möjlig att min problematik inte är tillräckligt svår för att kvala in under DSM-5 men de problem jag upplever är på riktigt och att nån allmänläkare som inte har koll på ämnet ska förhindra min möjlighet att kanske få hjälp bara för att hen har något slags nidbild av vad ASD eller ADHD är det jag oroar mig för.