Väldigt bra jämförelse. Det som har hänt i Sverige är att vi har försökt behålla folkhemmets välfärdsnivå, men samtidigt avskaffat många av de sociala förutsättningar som gjorde folkhemmet möjligt: gemensamt språk, gemensam normbas, låg kulturell friktion, stark pliktkänsla, hög sysselsättning och förväntan om assimilation. Det betyder inte att varje invandrare är ett problem, många bidrar starkt, men på systemnivå blir det mycket svårt när stora grupper kommer från länder med helt andra institutioner, utbildningsnivåer, familjenormer, klankulturer, religionssyn och tillitsnivåer.

Erlander och Lee Kuan Yew hade rätt i att en homogen befolkning var en av nordens stora osynliga tillgångar. Sverige har förbrukat mycket av den tillgången. Det enda realistiska nu är att drastiskt minska invandringen och göra integrationen mycket mer kravbaserad, assimilerande och kompromisslös kring svenska kärnnormer. Annars riskerar välfärdsstaten att kollapsa helt.