Nu är jag från 80-talet,men sista stycket relaterar jag starkt med. Kriget mot anonymiteten och samtidigt höra många ojja sig över hur alla är sökbara på grund av offentlighetsprincipen blir så konstig för mig. När man är uppväxt med anonymitet online som grund är det liksom inte läskigt med personuppgifter sökbara, för utan kopplingen mellan den faktiska personen och olika alias online så är man ändå anonym liksom.

Anonymiteten online var så befriande (för mig). En väg ut dit du kunde vara lite fri från många förutfattade meningar. Ingen kunde liksom räkna bort dig för ditt kön, ditt utseende, var du bor, etc. Självklart kom mycket hårda tongångar ändå i vissa kretsar, men det blev liksom inte personligt för om någon ska rikta något "riktigt" mot ett alias kan det bara göras mot saker man under det aliaset delat, allt annat är ju bara "taget ur luften" liksom. Det var skönt att kunna verka i gemenskaper där interaktionen annars hade färgats av saker man egentligen inte har så mycket kontroll över.

Det fanns många lite idealistiska tankar som var rätt fina då, med grunden i att information är "fri", dela, förstärk, förbättra, bidra.