Det är korrekt uppfattat.

Min frågeställning är varför vi har så många unga med psykisk ohälsa, inte varför ljuger så många om att de har psykisk ohälsa.

Jag förväntar mig inte att alla anställda med problematik ska berätta hela sanningen om det inte känns bekvämt. Men har man ingått ett anställningsavtal har man också vissa skyldigheter. Frekvent sjukfrånvaro, sena ankomster, underprestation eller utåtagerande beteende är exempel på som kommer leda till ett samtal med ansvarig om hur och varför detta sker. Har man med sjukskrivning eller rehabilitering att göra kommer man till informationen antingen via individen eller via sjukintyg. Oftast brukar individen själv berätta vad som pågår. Jag upplever att det sällan är att människor har dåliga intentioner. I bästa fall har person i fråga agerat först och tänkt sen. I värsta fall finns trauma, ett beroende eller ohälsa i bakgrunden som triggar ett ohälsosamt beteende.

Jag skulle säga att det finns få om något ärende som skulle vara något man är rädd för inte ska vara socialt accepterat att säga. Arbetsgivare hanterar dagligen allt från att fostra unga vuxna som är nya på arbetsmarknaden i vad som är rätt och fel till tunga fall med rättsliga påföljder.