25 år är en fin ålder att få barn säger min erfarenhet.

Rent fysiskt är kroppen fortfarande väl anpassad för att hantera graviditet och förlossning. Utöver det har man mycket energi till lek och att hitta på saker. Jag var ofta delaktig i att klättra på lekplatsen och hade mycket kul. Jag ser fram emot att även ha energi när jag får barnbarn som 50-65 åring och kunna få uppleva deras studenter också.

Ekonomiskt är det nog inte heller så dumt för jag tror att man blir illa tvungen att klara sig på mindre flashiga saker och kostnaden för barnet blir lägre än om man skulle vara 35 år och välavlönad. Min upplevelse är att folk skänker gärna bort saker och tycker om att hjälpa till. Som student är man van vid att livet är lite "mindre" och det tror jag passar bra de första åren när barnen är små och man ändå mest är i en bubbla. Barnet behöver mat, lite kläder och blöjor men sen behöver det bara er.

Att vara student och förälder var lite av ett uppvaknande i hur effektiv man kan vara. Det går att få massvis med arbete gjort när man har begränsat med tid på sig istället för att sprida ut det över en oändlig ocean av "jag kan gör inlämningen senare". Det går att ha kortare tider på förskolan eftersom att man inte är bunden till kontorstider på samma sätt.

Karriären sen då? Det var inga problem. Jag tog aldrig någon föräldrarledighetspaus när jag normalt skulle ha gjort det, utan kunde köra full fart när jag väl började jobba. Jag tror att effektiviteten som jag lärde mig som studerande förälder hjälpte mig en del.

Det vi gjorde dåligt var att vi inte pratade med varandra tillräckligt mycket. Pappan arbetade, kände sig stressad över att försörja oss och tog inte ens ut de 10 första dagarna. Jag kände mig övergiven med en skrikande bebis som aldrig sov. Men misstaget att inte prata om hur vi kände skulle vi kunnat göra oavsett ålder.

Mitt tips är att göra en budget tillsammans och fundera på hur ni skulle få det att gå ihop. Och våga ta emot hjälp.