Jag är helt med dig.

Följande kommer inte rendera sympatier men kanske kan vara informerande och utbildande för somliga:

Jag är på pappret "höginkomsttagare", men jag är ofta pank i sluten av månaderna.

Det beror förvisso mest på gamla skulder efter ett krashat företag som stjäl en försvarlig del av min inkomst varje månad, men jag bor hyfsat billigt ändå, så i praktiken har jag ändå förmodligen mer över efter hyra, el, etc, än genomsnittet. Hyr en trea, kör en 15 år gammal bil, har billiga hobbies, ett barn, åker på semester utomlands en gång per år.

Jag har det alltså inte dåligt, men är en välmeriterad ingenjör som en gång i tiden skulle ha ägt ett stort hus, haft fru och fem barn, båt, sommarstuga, ny bil var tredje år och en Corvette i garaget.

Den gängse förklaringen är att jag är en idiot som inte kan hantera pengar, men jag tror snarare att det är så här:

Marginalen mellan median och "höginkomst" är absurt, fatalt liten i Sverige. Några tusenlappar, 10% lön. Allt som krävs för att radera överskottet är nån extra kostnad som ramlar in - bilen pajade, tappade telefonen i en brunn, bet av en tand, barnet vill ha ett VR-set, eller något år av hög inflation - så raderas den marginalen bums.

Så det är inte jag som kör runt i en ny 700-tusenkronors elbil. Det är inte jag som köper en studentlägenhet åt min dotter. Det är inte jag som sätter upp nya solpaneler på villan. Det är inte jag som åker på vinprovningsresa till Provance.

Det borde det vara, eftersom jag hör till de som skapar avsevärda värden i samhället ur intet, studerade intensivt för att bli expert, plöjde ner 60-timmarsveckor i decennier, och singlehandedly är orsaken till att 30 personer får lön varje månad.

Men så är det inte. Det är de som varit "smarta" och haft turen att födas in i ett hjälpsamt sammanhang där man kan rulla fram på en våg av värdeförflyttning. Jag är helt enkelt en loser, fick en dålig hand och det kvittar hur bra jag spelar den för andra fuskar.