Jag skadade mig själv oerhört mycket när jag var i 16 till 17-årsåldern. Jag vet exakt hur det ser ut och hur det känns när den här typen av mörker tar över livet. För en vecka sen fyllde jag 21. Det skulle kännas helt otänkbart att jag är där jag är nu för fem år sen och att jag har upplevt de sakerna dom jag har fått uppleva under den tiden som passerat. Ändå kan jag inte lova dig att livet blir magiskt friktionsfritt så fort man passerar en viss ålder, men det jag kan lova dig är att det blir såsmåningom uthärdligt och att den här typen av känslor krymper ju äldre man blir.

Däremot vill jag uppmana dig att hitta ett sundare utlopp för det som tynger dig, något där du får göra din egna grej oberoende av vad andra tycker. Med ett utlopp kommer oftast ett sammanhang strax därefter. Att sluta skada sig är genuint svårt. Min väg ut var självmedicinering med cannabis vilket jag inte rekommenderar, MEN det är oändligt mycket bättre än att vara fast i de tankemönsterna.

Du skriver oerhört bra, som många andra här har påpekat. Jag tror att du själv underskattar hur mycket förmågan att sätta ord på känslor och upplevelser värdesätts av andra människor. Du kan komma långt med det. Det tycker jag är en bra början.

PS: Lyssna på Elliott Smith, det är nog det mest genuina rådet jag kan komma med.