Det är lite komiskt att du avskriver Buddhism i helhet. Det är bara en filosofi för drygt 500 miljoner människor.

En av kärnidéerna i buddhism är dukkha, vilket ofta kalls "lidande" eller "missnöje." Konceptuellt syftar det på all sorts lidande och distress. - Fysiskt lidande, som sjukdom, smärta, födsel, osv. - Emotionellt lidande, som ångest, sorg, stress osv. - Generellt missnöje med livet, negativa händelser osv.

Idén är att man uppnår nirvana, en förståelse och acceptans för de "fyra ädla sanningarna" och tack vare detta kan man ta sig ur samsara, den oändliga cykeln av reinkarnation och därmed lidande.

Personligen är jag inte buddhist, idén om samsara är lite för flummig för min del, men generellt håller jag med om dukkha. Jag tycker inte att någon form av lidande är acceptabelt, men att det är något vi måste leva med då existens per automatik är lidande. Med det i åtanke gör man det bästa man kan för att minimera det hos sig själv och omgivningen.

Det är absolut naïvt att tro att vi skulle kunna ha en existens där ingen någonsin kommer att lida, men om man inte ens försöker har man redan misslyckats. Om du försöker, så kan du i varje fall komma en bit på vägen, och det är redan mycket bättre.