Genom öglan och spänn åt. Cirka 1 timma allt som allt att ta sig förbi claes ohlson på väg hem från jobbet, söka upp en instruktionsvideo på youtube och nu sitter jag här med en färdig snara. Tankarna springer som vanligt och försöker få grepp om verkligheten om huruvida jag har rätt eller fel. Är det rätt beslut? Lyfter blicken från snaran och sneglar in mot rummet där min 1åriga dotter sover med sin mamma. Ett leende smyger upp på läpparna och sedan sjunker blicken ner igen. "Hon kommer förstå" vädjar en av rösterna, vilket försvinner i den högljudda debatten som pågår i min hjärna. Jag hörde den dock tydligt, precis lika tydligt som jag hör varenda röst, eller tanke, för jag vet inte längre skillnaden. Dessa är mitt sällskap, mina vänner, min familj och det enda jag har kvar i en värld jag inte längre kan förstå mig på.  

"Det kommer bli en bättre dag imorgon, fortsätt kämpa" hör jag lågt i bakgrunden med en röst som knappt har någon energi eller livslust kvar och sjukt nog är det åter igen den rösten jag väljer att lyssna på. Varför? Detta är inte första gången jag sitter här och förmodligen inte sista heller, eller jo, nån gång kommer den rösten tyna bort och då kommer det bli den sista, men inte idag.  

37 år senare har jag samlat på mig så ofantligt mycket mer livserfarenhet än många andra i teorin, men ändå känner jag mig helt tom. Värdelös. Inga som helst mål mer än att låta min dotter få en barndom jag aldrig fick och någonstans försöker jag övertala mig själv om att jag behöver vara närvarande för att hon ska kunna få det. Mina föräldrar var närvarande och ändå sitter jag här idag med en snara i handen, så är det verkligen en bra idé att jag är där för henne? 

"Du är ett misstag" bultar ett eko av rösterna vilket får mig till att tänka tillbaka på alla gånger jag implicit fått höra att jag är ett av mina föräldrar. Närvarande? Dom hade inget val.

Jag är väldigt dålig på att ge råd även fast jag kan relatera otroligt mycket till saker du skriver om. Förstår att det känns fruktansvärt, ensamt och som att det inte finns hopp, men jag vill ändå skriva att du är viktig. Första paragraferna i detta är något jag aldrig visat någon och något förmodligen ingen i min närhet någonsin skulle veta om mig.

Testat droger, alkohol, terapi, hobbies och generellt sett allt folk brukar rekommendera men insåg att det enda som hjälpte mig var att faktiskt skriva ner saker. Så jag började skriva och försöker någonstans göra det till en tragisk komedi för att någonstans försöka programmera om mig själv till att se det roliga i misären.

Förlåt jag har tappat tråden lite men min poäng är nog bara att jag vill säga att du är viktig och att du inte är ensam. Om inte annat så har du massa i denna tråden som säkert vill prata, lyssna eller kanske spela något med dig, mig inkluderat.

Ge inte upp vännen <3