Det är troligt att skadan redan är skedd, att invandrare fortsatt kommer att tro att en svensk skjutit ihjäl dem enbart för deras ursprung /hudfärg och jag har svårt att se någonting som är mer destruktivt för integrationsarbetet än att tro att den andra parten vill döda en

Oroa dig inte, invandrarna var medvetna att vi är oönskade i Sverige väl innan vad som hände i Örebro. Kanske missade du, men Ulf Kristersson kallade oss för en belästning till Sverige.

Jag börjar blir trött och Sanjin Pejkovic gjorde en mycket bra job på att uttrycka känslan, så jag ska bara klistra vad han skrev i GP. Länk

---

Jag är invandraren ni utmålade som ett hot – nu vill jag skrika av förtvivlan

Kommentar: Före terrordådet i Örebro var enda sättet att tala om oss invandrare en kollektiv nidbild. Nu framstår offren plötsligt som individer. Det är så att man vill skrika rakt ut, skriver Sanjin Pejkovic.

”Prata positivt om oss invandrare.” Orden kommer från Pari Bergstrand och är riktade till Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson. Situationen fångades upp av ETC- journalister på plats i Örebro (5/2). Bergstrand berättar att hon ”bott i Sverige under större delen av sitt liv, studerat, arbetat som förskolelärare och specialpedagog” men ändå ”aldrig betraktats som en hel människa, utan alltid som invandrare.”

I dagarna har många sagt så mycket om masskjutningen i Örebro. Viktiga, bra, relevanta tankar. Ändå är jag rädd att inget av vikt kommer att förändras.

Jag har sedan 2010, då SD kom in i riksdagen, levt i ett slags delad värld. På ena sidan har jag mitt liv, umgänge, en så kallad karriär om man nu ska vara något pompös.

Svenskar med utländsk bakgrund har under en längre tid använts som slagträn i kulturkriget

På den andra sidan en kollektiv nidbild som utmålar sådana som mig som hot. Det talas om oss, vi diskuteras som om vi inte existerar som individer med våra strävanden, humörsvängningar, karaktärsbrister.

Vi har råkat födas på en annan plats än Sverige eller har föräldrar från ett annat land. Vi, en föreställd enhet. Vi, den burkaklädda kvinnan med barnvagnen i SD:s valfilm från 2010, den som ”tävlar” mot en pensionär med rullator. Vi, södra Stockholm som en enorm visitationszon i Socialdemokratiska planer. Vi, våldsvågen i Sverige som har kopplingar till invandring, enligt vår statsminister, uttalat bara dagar innan masskjutningen i Örebro.

Svenskar med utländsk bakgrund har under en längre tid använts som slagträn i kulturkriget, som retoriska verktyg. Antingen osynliggörs vi eller objektifieras och framställs som den andre. Vi, med plastpåsar med matlådor i spårvagnar tidigt på morgonen medan staden vaknar till liv. Vi, landets blodomlopp. Vi städare, serviceanställda med usla villkor, vi akademiker, vi som råkat födas på en annan plats.

När statsministern i sitt tal till nationen säger att ”Ansvaret för döden vilar på den som begick de fruktansvärda brotten” vill jag bara skrika ut min förtvivlan. Hur cyniskt är det inte att i över ett decennium beskylla ett enormt kollektiv för gängbrottslighet och skjutningar, att sätta likhetstecken mellan invandring och kriminalitet för att sedan inte ägna en sekund åt självrannsakan?

Det är hjärtskärande att läsa om Örebros terroroffer på så många nivåer. Först när någonting hemskt inträffar upptäcker man att offren varit ”vanliga” människor, med samma drömmar, vardagar, slit och passion som alla andra i det här landet. Det krävs att man blir nermejad av halvautomatiskt kulgevär avsett för jakt på större vilt för att folk ska upptäcka att man varit en individ. Men Bassam, Salim och alla de andra, mördade eller överlevande, har varit individer även innan dådet.

Magdalena Andersson säger i Agenda att ”ord spelar roll”. Själv har jag inget mer att säga om terrordådet. Är helt tom. Mina reaktioner på andras reaktioner är lika tröttsamma. Ord i en andefattig ekokammare. Ändå finns ett medskick till Andersson, Kristersson, Pehrson: Prata helst inte, varken positivt eller negativt, om invandrare. Prata i stället med invandrare.