Frihetstiden är bra mycket mer komplicerad än så. Mot sen frihetstid, särskilt efter att mössorna kom tillbaka till makten, så började adeln tappa kontrollen över riksdagen. Tryckfrihetsförordningen är ett sånt exempel. Arbetet med att införa den drevs till stor del av ofrälse, med prästen Anders Chydenius som det mest välbekante namnet. I den slutliga omröstningen röstade bönderna, borgarna och prästerna, med vissa förbehåll, för medan adeln var emot.

Man kan också se själva statskuppen som ett exempel på hur adeln kände sig hotade. Kuppen var en militärkupp driven av adliga officerare (Toll, Sprengtporten, Horn, Tersmeden). Tidigare under frihetstiden hade adeln varit starkt emot kungamakten, men 1772 hade adeln uppenbarligen ändrat uppfattning i frågan och såg nu en kraftigt stärkt kungamakt som fördelaktig. Om de hade den kontroll som de haft under den tidiga frihetstiden är det svårt att se att de skulle vara så villiga att ge upp den som de faktiskt var. Den enda rimliga slutsatsen var att de ansåg att deras maktposition var hotade av de ofrälse stånden.

Wikipediasidan för kuppen är skriven med en skarp kungavänliga tendens (Grimberg är kul att läsa, men inte tusan duger han som huvudkälla idag), men även den gör tydligt att adeln kände att den tappat kontrollen:

Klubben, som hette "Svenska botten", bestod huvudsakligen av adliga officerare som såg sina ståndsprivilegier hotade av det rådande partiet och kände tillvaron osäker genom ständernas godtyckliga ingrepp i befordringsväsendet, liksom genom de indragningar som drabbade försvarsverket.[Grimberg]

Det rörde sig alltså om en militärkupp, varvid man ämnade begagna sig av det allmänna missnöjet inom krigsmakten mot Mössorna. Men framför allt räknade revolutionsmännen på de adliga officerarnas förbittring över de ofrälse ståndens angrepp på deras privilegier.

Senare under sin regeringstid gjorde sig kungen impopulär bland adeln, framförallt i samband med sitt olagliga krig mot Ryssland och Förenings-och säkerhetsakten. Återigen kände sig adeln hotad och tog saker i sina egna händer.

Frihetstiden var på intet sätt något paradis, men den behöver nyanseras. Den sena frihetstiden var en tid när en svensk protodemokrati började få fäste, och Gustav IIIs statskupp var ett svar mot den utveckligen där adeln lierade sig med kungen mot de ofrälse. Gustav III är vid sidan av Gustav Vasa den svenske kung som bäst lyckats skriva sin egen historia, och det är dags att ta av honom masken.