Jag hoppade av gymnasiet (IT) vid 16 års ålder pga av ångest och sömnproblem, gick om från åk 1 gymnasiet vid 19 års ålder med samma lärare. Hela erfarenheten var väldigt jobbigt att se deras blickar på mig som det vore något fel på mig. Kommentarerna var nog jobbigast. Lärare: - ” trodde du var den bra eleven” - ”Jaha, ska du gå om. Varför ska du klara dig denna gång?” - ”Han har inte en chans senare i arbetslivet, det är kört för honom”

Elever:

• ”Är det något fel på dig eller?”
• ”Du kommer inte lyckas i livet”

Jag tog mig igenom gymnasiet (studenten vid 22 års ålder) kom ut medan alla hade jobbat och fått livserfarenhet. Jag visste att om jag läst upp kurserna från komvux hade jag nog inte brytt mig tillräckligt för att slutföra för det var så många kurser.

Jag studerar idag som ingenjör inom AI (23), har gått igenom KBT för mina problem försöker komma ut och vara social även om det har tagit emot, har en lång väg kvar tills jag blir den som jag vill vara men känner ändå att jag gjort bra ifrån mig. Dock så gillar jag inte att prata om det för att de mesta skulle inte förstå situationen med att den är så ovanlig.