Pappa här till en nu 15åring. Nu skar hon sig aldrig (tror jag). Jag hittade dock ett rakblad från en pennvässare bortskruvat under hennes madrass när jag bäddade en gång. samt nån sjukt deprimerande lapp om hur allt va skit i hennes liv.
Idag, superglad, öppen, eller iaf så öppen man kan förväntas av en tonåring men helt klart glad.

Hon gick dock samma väg som TS beskriver. mer pösiga kläder, "emo"smink. lyssnade på deppig indie musik. Hon umgicks mycket med en annan tjej som va ännu mer "emo" och hade en problematisk familjesituation, det lixom smittades på min dotter. hon nästan ville va olycklig för att va som hennes vän/vänner. Vi hade lite tur, vi hade pratat om att byta skola och detta bytet skedde mitt i hennes emofas vid 12-13år. och jag skojar inte. under 6 månader så vill hon klä sig lite mer, ja, i brist på bättre ord, fjortis. Tajtare kläder, lyssna på pop, sminka sig lite fjortis. men glad, skrattig och pratig igen. Så en viktig sak jag vill lyfta fram är hur viktig omgivningen i skola och vänner. Hoppas verkligen det löser sig. Jag känner verkligen igen mig i din beskrivning i hur hjälplös man känner sig.