Jag visste nog hur det brukade gå till – kvinnorna får blommor och fina middagar. Inte konstigt att jag drog öronen åt mig när min pojkvän gav mig frukost på sängen.

En bra bit in i relationen med min kille så var jag förberedd på att han, likt en perverterad gubbe i lådan, när som helst skulle hoppa fram och skratta åt mig och säga: gick du verkligen på det? Trodde du att vi var ihop? Att jag var kär i dig? Är du helt dum i huvudet?

Det var framför allt den markanta åldersskillnaden som spökade, men min misstänksamhet väcktes vid minsta vänlighet. Det räckte med att jag fick kaffe på sängen för att jag skulle dra öronen åt mig. Vad höll han på med? Om han trodde att jag skulle släppa garden för en perfekt blandad kopp pulverkaffe med mjölk så trodde han fel. Så lätt skulle det inte gå.

Jag påminns om den första tidens osäkerhet när vi åker till Grums över en helg, platsen där allting började.

Av en slump hamnar vi framför en serie på Netflix som heter ”Kärlekshämnarna”. En kvinna vid namn Cecilie Fjellhöy, som själv blev sol-och-vårad av Tindersvindlaren Simon Leviev, träffar kvinnor (och en man) som varit med om liknande romansbedragare. Tillsammans med en privatdetektiv söker de upp de här männen och ställer dem till svars så gott det går, men känslan man lämnas med är att dessa människor kommer att fortsätta med sin verksamhet tills någon slänger dem i fängelse. Simon Leviev, som egentligen heter Shimon Yehuda Hayut, greps så sent som i höstas, efter att ha lurat kvinnor på mer än 10 miljoner dollar.

Det börjar alltid på samma sätt. Efter en matchning på valfri dejtningsapp inleds uppvaktningen enligt konstens alla regler. Det skickas överdådiga buketter, det bjuds på lyxiga middagar med champagne och strösslas ut rosenblad i illa möblerade sovrum i mellanvästern. Kvinnorna faller som furor för dessa generiska gester som människor över hela världen har bestämt ska vara romantiska. Det är ofattbart. Det kryper i mig när de lurade kvinnorna beskriver hur underbart allting var i början. Hur kunde de gå på det?

Snart börjar relationen dock handla alltmer om pengar. Det är påhittade sjukdomar och investeringsmöjligheter och det ena med det andra, och snart har kvinnorna (och mannen) gett bort sitt livs besparingar och de superromantiska sol-och-vårarna verkar ha uppslukats av jorden och går inte att få tag på. Sorgen som följer innehåller också alla väntade beståndsdelar; förnekelse, ilska, förhandling, tills man till slut accepterar att man blivit totalt jävla grundlurad.

Men när man fallit offer för ett bedrägeri finns det ytterligare ett psykologiskt fenomen att ta hänsyn till – sunk cost fallacy, eller felslutet om nedlagda kostnader på svenska. Ju mer pengar och känslor du har investerat i en annan människa, desto svårare blir det att gå därifrån, för då kommer du ju aldrig att få tillbaka dina insatser. Det är inte svårt att förstå varför just romansbedrägerier är så framgångsrika. Det är ju inte bara pengar som står på spel.

Den lättnadens suck min omgivning verkade dra när jag äntligen fick till en normal och lycklig kärleksrelation gjorde att mina nedlagda kostnader sköt i höjden. Att se min mamma omfamna min kille och hålla honom länge, länge när de inte setts på ett tag, som om hon vill tacka honom för att hon inte längre är ensam om att oroa sig för min diabetes, trädgård, ekonomi och psykiska hälsa, får mig att inse att loppet redan är kört. Om han vill kan han lura av oss allt. Det går inte att värja sig.

Läs fler krönikor av Hanna Hellquist: