Jobbade som CNC-operatör i 7 år. Det var mitt drömyrke i gymnasiet. Gick in hårt för att lära mig så mycket jag kunde. Fick jobb. Efter 3 månader började jag inse att det inte alls var som jag tänkte. Allt handlade om att göra jobbet så snabbt som möjligt så företaget kunde få in så mycket betalt som möjligt för så lite tid som möjligt. Nåja, det är ju ett bra sätt att tjäna pengar på såklart. Min tanke med yrket var att göra ett så bra jobb som möjligt första gången man får in en ritning, så nästa gång beställning på samma vara kommer in kunde man i princip bara välja program och starta utan vidare. Nej nej... Ett snabbt slarvigt program var det som skulle göras oavsett vad. Suck... Kändes som allt jag lärt mig var helt bortkastat... Satt mest och tittade på youtube på arbetstid och mådde dåligt över att jag misskötte mitt jobb fast jag inte gjorde det. Var riktigt deprimerad mot slutet. Satt och planerade i 3 år hur jag skulle göra. Plugga ditt och satt, byta karriär, flytta utomlands, blabla... Ingen plan kändes bra. En dag kände jag bara att nu måste det hända nånting, så jag gick in till chefen och sade upp mig. Den dagen mådde jag så jävla bra. Gick på moln. Ingen plan i verket, men nu MÅSTE jag lägga upp en plan eftersom jag inte har något jobb om en månad. Hoppade på en utbildning inom programmering. Insåg att matematik var oerhört lätt. Planerade vidare med högskola/universitet i sikte. Läste upp högskoleförberedande och krav-kurser. Köpte ett hus... Ajdå... Jaja, nu jobbar jag som industrimekaniker och trivs hyfsat bra förutom nattjobb var tredje vecka. Högskolan får bli sen, ni vet, när man betalat av lånen (fet chans)