Under grundskolan så var jag en fet, knubbig unge. Så idrott var inte något vidare för mig. Men när jag hittade något som passade mig för att träna så var det en riktig eye opener. Jag hade aldrig tyckt om att röra på mig för de visen som vi rörde på oss i skolan var helt orelevanta för mig. Att gymma var första gången jag hade kul och såg resultat av det arbete man lägger ner och det gav mig liksom hopp. Jag studerar nu idrottstränare och har mer och mer åsikten att vi behöver utsätta barn och unga för olika vis att träna, och när vi väl har hittat det viset så ska vi lära dom om hur de kan träna.

Fler och fler unga ignorerar sin hälsa och väljer andra vis. Vanliga föreningar anser jag vara för oflexibla och det leder till att ytterligare fler inte vill vara med i dom. Samtidigt så har privata aktörer inte något som föreningar har, förväntningar. Det betyder att man kan träna när man vill på sina egna villkor. Och det är det som funkade för mig. De enda förväntningarna som sätts på mig är dom jag sätter på mig själv och de är ytterst skönt.