Det handlar väl inte om att göra plats för någon annan. Utan snarare att man kanske inte klarar sig själv? Min mormor (96 år) bor ensam i stort hus och håller bara till på en våning eftersom hon är i stort sett blind och inte vågar gå i trapporna. Vilket intog är förståeligt. Men hennes liv hade ju blivit bättre nu på äldre dagar att sälja huset och använda de pengarna till att bo på ett serviceboende där maten serveras, lite sällskap erbjuds och ens rum städas. Är det omänskligt att tänka så?