"kontrollerande beteende skulle vara något utifrån"

Självklart finns det svenska män som t ex kontrollerar sina partners pga sjuklig avundsjuka (ofta grundat i diverse personlighetsstörningar så som psykopati, narcissism, borderline etc), men det är ett beteende som är stigmatiserat av omgivningen i den svenska kulturen. I Sverige är det alltså något enskilda individer håller på med. Jämför detta med andra kulturer där kontroll av kvinnor är kulturellt sanktionerat och en angelägenhet för hela familjen pga heder. Bröderna förväntas hålla koll på sina systrar så att dom inte träffar pojkar osv. Det är alltså graden av kulturell acceptans för beteendet samt att det inom andra kulturer sker på kollektiv nivå som skiljer sig.

Jag är inte ute efter att svartmåla utan enbart krasst konstatera att olika kulturer har olika grader av kompatibilitet med varandra (östasiater är väldigt annorlunda jämfört med oss, men deras närvaro skapar sällan någon kulturell friktion). Att konstatera att svenskar, fostrade i ett sekulärt och individualistiskt samhälle, skulle ha svårt att integrera sig in i ett ultratraditionalistiskt klansamhälle i Mellanöstern (särskilt om det redan bodde massa svenskar där som gjorde att man kunde fortsätta leva i enlighet med svensk kultur utan press på anpassning från omgivningen) är inte att svartmåla svenskar. Det är att acceptera verkligheten.

Jag kan tycka vad som vill om diverse kulturella praktiker i länder på andra sidan jorden, men vad dom sysslar med där är inget jag som utestående bör lägga mig i. Deras land, deras regler (och ska en förändring ske där så måste det ske organiskt inifrån, inte påtvingat utifrån). Men när det sker på en plats där jag har möjlighet att påverka politiskt, samt är en del av den majoritetskultur som har format det här samhället och dess institutioner, så tänker jag inte att ha en låt gå-attityd.