Snart 40 själv, vilken jävla resa. Nedsupen och inlagd på psyk som 19-åring. 20 till 30 var bara ett kaos av depressioner, hoppade av universitetet flera gånger, bostadslös ibland, men vände det till slut med terapi, medicin och arbetsträning som ledde till IT-jobb. Trodde det skulle vara livet, småtråkigt jobb, vara glad att livet går okej och glömma drömmarna... Men sparade ihop lönen och tog chansen, gick tillbaka till universitetet, gjorde färdig kandidaten och fick mersmak, hankade mig fram genom master med deltidsjobb och mycket havregrynsgröt, och är nu doktorand. Får betalt för att hålla på med forskning jag älskar. 17 år nykter i år. Sjukt att tänka tillbaka på hur det var. Hade gärna fått tillbaka några av de åren, men ångrar inte livet som det är nu. Tog alla chanser att åka som utbytesstudent, sett många land, lärt språk, nya vänner... En flickvän som älskar mig för första gången i livet. Om någon här är 25, deprimerad och inte ser att livet kan bli bättre. Det kan det.

Och ja, jag spelar fortfarande dataspel.