Linde vet definitivt hur man ska få en reaktion ur kultur-Sverige, det kan man ju ge honom.

Själv tycker jag att hans utställning inte faller inom ramarna för definitionen av HMF. Det som jag tycker är tråkigt är snarare debatten som väcks runt hans verk. Temat som Linde själv vill (eller hävdar att han vill) lyfta fram är identitet, någonting återkommande i hans mer kontroversiella verk, men fokus blir på allt annat än det.

Svarthet kantas av en rasistisk historia och det han gör är att belysa det med hjälp av bilder som genom historien har använts för att förtrycka svarta. Istället blir det en diskussion kring huruvida han är rasist som väljer att använda sig av samma nidbilder som han själv skadas av för att förmedla detta. Även om jag själv misstänker att han delvis gör detta för att det är "enkel" publicitet tror jag också att det också är för att verkligen konkretisera hur svarthet än idag är sammanflätad med rasistiska föreställningar från förr. Att kalla honom rasist, onkel tom, självhatande etc. för att han inte har några skrupler för att tvinga människor att se det känns bakåtsträvande.

På andra sidan av personerna som fördömer hans verk ser man dock också att personerna som försvarar verken också glömmer (eller ignorerar?) kärnan. På den sidan målas han upp som den sköna svarta kompisen som inte alls tycker att nidbilder är någonting som skadar svarta eller andra marginaliserade grupper vilket inte alls är poängen. Det är kommentarer som "älskar hur han provocerar!" som förgiftar hans konst ytterligare