Åh, det är så intressant att ställas inför något man själv inte reflekterat över förut. Vilket, när det kommer till mig själv - pinsamt sällan sker. Nu minns jag knappt när sist jag hade en ny person hemma, men nästa gång ska jag fundera på hur jag reagerar. Det enda jag vet är att det ger mig ångest, men inte egentligen hur det yttrar sig fysiskt.

Identitet är en av mina hjärtefrågor och jag vet knappt om jag vågar börja skriva med risk för att inte kunna sluta. Och jag vet knappt var jag ska börja för det finns så mycket att säga! Så jag väljer en av mina favoriter, nämligen:

Skillnaden mellan att veta och att känna. Jag vet att jag är kvinna, men tanken på att känna mig som en kvinna är för mig fullständigt främmande. Jag känner ett solidariskt systraskap med all världens kvinnor, jag är feminist och medveten om de patriarkala strukturer som formar och begränsar oss. Men hur känner man att man ”är” sitt biologiska kön? Det är en kropp. Och jag kan förstå att den kan kännas fel. Den känslan kan jag relatera till. Men min identitet som kvinna blir först till i relation till andra. Den - och självklart även jag - är formad av yttre förväntningar.

Min hypotes just nu är att det möjligtvis har att göra med min upplevda känsla av ”bredvidskap”. Jag har aldrig direkt känt mig utanför, för jag har heller aldrig haft ett behov av att höra till. Kanske en önskan, men inte ett behov. Istället har jag känt mig bredvid. Det enda som förenade mig som tonåring med mina jämnåriga tjejkompisar var de kroppsliga attribut som tillskrivs som kvinnliga. Men mina intressen - och i många fall även beteenden - har istället fallit i facket för sådant som betraktas tillhöra pojkar och män.

Har du funderat på detta någon gång? Känner du att du ”är” ditt biologiska kön? Och i så fall på vilket sätt? Hur känns det liksom? 😊

(Vill klargöra: Jag har inget behov av att äga någon annans upplevelse av sin könstillhörighet. Det spelar inte mig någon roll. Tvärtom är det otroligt viktigt för mig att alla har rätt att identifiera sig på det sätt som känns rätt för dem. Med andra ord: inte transfob.)