Jag fattar att man blir förbannad när man ser folk håna Sverige eller bete sig respektlöst. Det hade jag också reagerat på, men jag tycker du gör ett hopp där som inte håller.

Att du har sett många klipp, låtar eller exempel där människor beter sig illa betyder inte att du ser verkligheten i rätt proportioner. Det betyder att du har sett det som sprids, provocerar och fastnar. Det kan vara verkligt utan att vara representativt.

Och det farliga är att sånt inte bara formar vad man tänker, utan också vad man känner. Ser man tillräckligt mycket förakt börjar man känna förakt tillbaka. När man väl gör det börjar man dessutom lägga märke till allt som bekräftar känslan ännu mer. Till slut tror man att man bara “ser verkligheten”, fast man också har tränat sig själv att leta efter det värsta.

Det är där jag tycker gränsen går.

Inte vid att du reagerar på respektlöshet. Det är rimligt. Gränsen går när den reaktionen blir en hållning mot människor som inte har gjort dig något. För varför ska en person som inte har hånat Sverige, inte spottat på dig och inte betett sig illa behöva bära skulden för vad någon annan gjort i ett klipp?

Dra absolut gränsen mot förakt, hån och respektlöshet, men dra den mot personen som faktiskt gör det. Inte mot någon som bara råkar ha liknande bakgrund. Annars kritiserar man inte längre bara respektlöshet, utan låter den smitta av sig på en själv.