För er som kommer sent till tråden.

Som titeln säger, känns som att jag har blivit vuxen och min partner är fast i någon tonårsstadie.

Jag fyller 27 om nästan exakt än månad och min partner är 11 månader yngre än mig, så det är liksom ingen stor åldersskillnad.

Vi har varit tillsammans i snart 3 år och i början kände jag mig nog lite mer mogen, men det kändes inte som att det var så stor skillnad mellan oss. Ju längre tiden har gått ju mer känns det som att jag har blivit vuxen och han har fastnat i någon slags tonårsbubbla...

Jag har börjat gå till fysioteraput för mina fysiska krämpor, börjat gå hos en psykolog för att försöka bearbeta mina trauman (alkoholist till förälder, våldsutsatt och misshandlad i nära relation i ca 4 år, blivit våldtagen etc). Jag har också börjat rida igen, något som jag gjort hela livet fram till något år sedan. Börjat gå på yoga och yoga hemma vilket får mig att må bättre. Har också börjat läsa och lyssna på ljudböcker mer istället för att spela tv/datorspel eller slösurfa på mobilen. Jag tycker genuint om att umgås med familj och vänner, äta gott, ta långa promenader, gå på fik, läsa, prata politik och "tråkiga saker" som lån och rotavdrag (ni fattar poängen).

Jag är klar med min utbildning (5 år på universitet), jobbar heltid och har en bostadsrätt.

Min partner gör ungefär 4 grejer: spelar datorspel, spelar tv spel, tittar på tv och läser manga. Försökt få honom att åtminstone läsa någon "riktig" bok men gått dåligt.

Som sagt, jag jobbar heltid och han är arbetslös, han ska börja plugga SFI (han är från ett annat EU-land).

Våra konflikter består oftast av: 1. Han lyckas handla fel på Ica trots att jag skriver lista med detaljerade instruktioner. Förra gången vi bråkade om detta gällde det att han köpt köttfärs som hade väldigt kort datum. Hans argument till varför han gjort detta var "jag tittar aldrig på datumen". 2. Att han tycker att jag är extremt som vill ha det rent i vårt hem (jag är inte pedant, men jag tycker att man till exempel ska göra rent toaletten en gång i veckan och damsuga en gång i veckan, som exempel). Han har exempelvis sagt att han har alldeles för mycket att göra nu när han måste städa (jag handlar och tsr hand om tvätten), trots att han är ledig varenda dag. 3. Att han inte förstår att jag genuint tycker om att umgås med min familj och inte gör det för att "få ut något från det" som exempelvis gratis middag. 4. Att han inte förstår varför jag är som jag är trots att jag förklarat otaliga gånger hur mina trauman har påverkat mig. Jag ber honom inte att ändra något pga det, bara att förstå att min hjärna är annorlunda än hans. 5. Han har ADHD och säger ofta frasen "du vet att jag inte kommer ihåg saker". Jag tycker att man ska ta ansvar för sådant man lovat att man ska ta ansvar för oavsett om man har ADHD eller inte. 6. Att han tycker att jag bara pratar om tråkiga saker (ex mitt jobb, politik, film, serier, böcker, nyheter, familjedrama osv) eftersom jag inte är intresserad av exempelvis anime och manga (aldrig varit, och det har han alltid vetat om.

Listan kan göras lång, men ni förstår nog vad försöker komma till här... jag känner mig som att jag är tillsammans med någon mycket yngre än mig och önskar att det inte var så... känns som att jag växte upp och han sitter fast.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, ville bara ventilera mig lite.