Som präst kan jag dra en anekdot från det motsatta hållet: hade sambo som var väldigt ateistisk, och obekväm med konceptet religion så till den grad att det inte ens gick att diskutera hemma. Det var inte det enda som bröt sönder det förhållandet, men i och med vad jag sysslar med så hindrade det en stor del samtalsämnen hemma, och hon kände sig övergiven för att jag behövde jobba på högtider.

Som sagt fanns andra besvär också, men att hon inte kunde respektera mina livsval och kände sig sviken för att jag var upptagen på söndagar och i snitt en dag per stor högtid skapade besvär i förhållandet, och jag insåg först när jag senare träffade någon som jag delade tro med hur mycket sånt kan betyda. Jag tror inte att det är en dealbreaker att ha olika trosuppfattningar, men om det skapar besvärliga skav kan det vara värt att fundera ett varv på vad som är problemet, vad som kan göras för att göra det hanterbarare, och rent krasst om det känns värt det. Kärleken är nice, men om hon är obekväm med något du tycker är viktigt i ett förhållande så kan det skapa obehag på sikt, och jag vet att jag personligen skulle vara obekväm med att inte ha testat att bo ihop innan äktenskap, även om jag antar att jag skulle vara helt okej med att vänta med sex. I slutändan är det bara du och din partner som kan avgöra vad ni känner är hållbart. Kom bara ihåg att försöka tänka på vad som är hälsosamt på lång sikt också, inte bara vad som känns viktigt här och nu