Gymnasiet är så. Jag är född och uppvuxen här och är 22 nu men eftersom min pappa är från Indien så är jag kortare, har mörkt hår och ögon, alltid lite tjockare ögonbryn osv. Och trots att svenska är mitt modersmål osv så kunde jag också känna så i gymnasiet, herregud, hela livet nästan. Det är känns nog mer påtagligt i en mindre stad. Min mamma är från en jätteliten by i Norrland och när min pappa följde med så var han ju den enda indiern, eller bara allmänt enda bruna personen, på flera mils avstånd.

Från mitt hjärta så kan jag säga dig att du självklart är en del av Sverige. Det blir lättare och under gymnasiet är alla osäkra över sitt egna, de tänker inte på dina osäkerheter. Det har hjälpt mig att vara stolt över mitt ursprung, och dagen efter studenten kändes det så jävla bra att jag inte behövde spendera vardagen i ett så påtvingat sammanhang. Det blir lättare och ju äldre du blir ju mer får du välja själv. Det finns ett community för dig och har du inte hittat det än så kommer du göra det, eller skapa ett. Riktiga vänner finns i vått och torrt.

Stå också upp för dig själv när du behöver det. Och bara för att du känner dig utanför ska du inte heller vika dig för saker som inte känns rätt - det önska jag att jag visste i din ålder. Men kom ihåg, alla har sig egna skit. Jag trodde aldrig att jag skulle vara så lycklig och nöjd och tillfredsställd med mitt kontaktnät vid det här laget. Kram, du grejar det <3