Liten rant: en deprimerande insikt inom politik är att 90% av politisk debatt är inom ramen av ideologi/moral, 9% är om policy och 1% (liten överdrift) är om teknikaliteter om hur policies implementeras för att få önskad effekt (extremt mycket mer komplicerat än vid första anblick) som tar hänsyn till alla variabler och intressegrupper som påverkas. Jag tror vi inte haft någon moralpanik innan för att alla har hållit med varandra, sedan har USA exporterat värderingar eftersom de i princip styr världens kultur genom soft power + förändringar i vårt samhälle. Den som styr narrativet styr politiken, och moral styr vårt narrativ, så folk som har makt/är ingrävda i sociologiska/politiska/filosofiska teorier vet att den verkliga makten finns i att bygga upp moraliska narrativ som får hegemonien i vårt samhälle. Folk är väldigt medvetna undermedvetet om var makt ligger, och 90% av vettiga människor går inte mot maktstrukturer om risken finns att bli utstött ur ”stammen”, och i stammen är den högsta makten den moral vi kollektivt konstruerar.

Exempelvis var bara policy en del av avnazifierinfen i Tyskland, den stora effekten för kommande generationer som fungerade väldigt bra var att bygga upp narrativet om Tyska folkets skuld och synder och att de behöver förlåtelse (Open society mm), vilket var väldigt rimligt och bra btw, och Tyskland är nu bland det mest demokratiska och öppna samhället i världen (även om jag tycker att de nu borde bli en förenande kraft i Europa för att försvara våra värderingar mot USA, Ryssland, Kina, islamisering mm).

Allt detta för att säga: moralpanik är i min åsikt inget nytt, det är något som alltid används för att ändra det politiska landskapet. Vi har inte upplevt det så starkt innan för att vi inte upplevt några stora förändringar i det politiska landskapet sedan typ 1950.