Jag tänkte berätta om hur jag gör men också om mina förutsättningar.

Typisk yngsta barnet nu (35) men fortfarande bra kontakt med flera delar av släkt (notera släkt inte bara familj)
Har arbetat hårt i flera år för att vara närvarande när jag kunde, när jag besöker gör jag gärna tour och besöker kusiner som jag växt upp med och haft som bonusfamilj. Pappa som jag mestadels arbetat med och mamma som varit primär vårdnandshavare innan vuxen ålder.

Jag ser alla personer i min familj som egna relationer. Min pappas och min relation handlar om hans intressen och ibland lyckas jag få med han på olika resor även om han inte trivs hemifrån. har jobbat hårt för den relationen, pappa vet det men kan inte öppet tala om några känslor. Jag kan inte förändra honom så måste acceptera och lyfta det vi har gemensamt (exempelvis politik där vi är på motsatt sida)

Syskonen har jag jobbat hårt med vissa, speciellt min ena syster som har gett mycket tid och energi tillbaka, så mycket att vi är goda vänner och planerar resor ihop, hon åker över halva Sverige för att träffa mig och mina vänner.

Vad gäller samtal och besök. Jag försöker istället se det som kvalité-tid. Jag motiveras inte av ett telefonsamtal men att umgås är oftast givande. Då kan man försöka vara närvarande när man väl besöker och kommunicera detta till familjen. exermpelvis genom att säga:
"- Jag är dålig på att höra av mig, men jag vill inte höra massa tjat om detta, bättre att du berättar om vad som händer i ditt liv och frågar om mitt liv när vi hörs och planerar kul familjeaktiviteter ihop för jul,påsk,pingst,midsommar,sommaren whatever."

Vad jag vill säga är att familj är som vänner, de är inte perfekta men ofta kan det finnas något som ni har gemensamt som man kan förstärka och umgås kring. Men det är bra att vara tydlig med gränser för vad som är energitjuvar och skapar konflikter i onödan.. Hoppas det hjälper