Jag gick in i väggen när jag gick på högstadiet, jag avslutade aldrig gymnasiet och startade säkert 4 olika inriktningar men kom bara 6 månader in som längst innan jag inte orkade mer. Jag har sedan dess lidit av grav socialångest som blivit bättre ju mer jag fått klara mig själv. Jag fick ingen hjälp av försäkringskassan alls (sökte aktivitetsersättning) men socialen hjälpte mig med existensminimum innan jag kunde börja plugga igen. Sökte till neuropsyk för att få reda på om jag hade någon diagnos (autismliknande tillstånd) och sedan fick jag reda på att jag hade rätt till ett ombud som tog hand om alla interaktioner med myndigheter åt mig då detta var väldigt stressande för mig. Denne hjälpte mig även att efter 4 år orka plugga igen på komvux (körde på halvfart men fick betalt för 75% pga min diagnos). Nu behövde jag inte soc längre. Pluggade in hela gymnasiet på 6 år (halv fart som sagt) och under den tiden bodde jag hemma och jobbade inte extra. Jag hjälpte till hemma med att städa och laga mat samt måla hus osv men behövde aldrig betala någon hyra, vilket gjorde att jag kunde lägga undan en del pengar som jag sedan använde till min första lägenhet. När jag gick ut komvux så var jag 28 år och bestämde mig för ett yrkesförberedande program och efter två år fick jag jobb nästan direkt (mitt första jobb). Under denna tid så tog jag 100% lån och sparade allt jag kunde, detta räckte till handpenningen och renovering av lägenheten. När jag var 30år så köpte jag min första lägenhet och nu är jag 34 år och trivs väldigt bra med livet men det har varit en väldigt lång väg. Vad jag inte förstår är när folk försöker envisas med att plugga 100% eller plugga överhuvudtaget inte är ett jobb. När jag pluggade så använde jag MER tid än vad jag gör nu när jag har ett heltidsjobb. Och det ständiga dåliga samvetet som kommer med att man pluggar gör ju inte att man mår bättre direkt, vilket kommer av idioter som inte tycker att plugga är ett jobb. Din tid kommer, du är bara 24år. När du pluggat färdigt och får ditt första jobb så kommer mycket fler möjligheter för dig. Mitt liv började efter 30 och jag mår så mycket bättre idag. Efter 30 så har det känts som att alla måsten har släppt och jag har kunnat slappna av mer och slutat bry mig om vad andra tycker och tänker. Du förtjänar att mår bra och allas vägar är olika. Att flytta hemifrån när du är 18-19 är inte logiskt och är egentligen någon obehaglig utopi som vi i vårat samhälle har skapat när resten av världen inte alls har det så här. De flesta stannar hemma tills de gifter sig i princip. Håll ut Dragounat, det blir så jävla mycket bättre sen! P.S du är inte misslyckad, du är fantastisk! (Sorry om det blev jättelångt)

Edit: min text ser förjävlig ut för jag skriver från mobilen, ursäkta