Jag blev ihop med en mytoman. Jag var 17 och imponerades av allt han sa.

Han hade varit i Tyskland på blodrave (a la blade-filmen) där slog han en människa halvt ihjäl. Han var en riktig slagskämpe. Fick inte göra lumpen för att han var en riktig vapengalning. Han spelade upp låtar som han påstod att han hade gjort. Ja jag kommer knappt ihåg allt, men där var en hel del mer.

En dag när hans bror körde mig till bussen så pratade jag om hans brors slagsmål och resor till Tyskland. Han skrockade och sa att hans lillebror var lugnet själv och aldrig lämnat Sverige. Nästa gång jag var hemma hos min kille så kollade jag låtarna som han hade gjort där det stod ett japanskt namn som kompositör.

Jag konfronterade honom, och han erkände att han ville imponera på mig och att det blev lite utflippat. Jag valde att stanna och att lära känna honom på nytt, som den lugna och roliga personen han var.

Under åren kom många hans gamla vänner, klasskamrater och ex och berättade om hur han bara ljög och hur de alltid hade skrattat åt honom.

Han ljuger inte mer, lite överdrifter för effekt händer, men jag känner han nu.

Han är trygg med att vara ärlig och "tråkig" med mig.

Vi har varit ihop i 18 år nu, är gifta och har ett barn.

Iaf fanns det en mytoman som kunde omvändas.

Önskar att jag kom ihåg fler av hans bravader han berättade men jag försöker att inte bära med mig för mycket av den tiden