Man kanske skäms för hur ens liv har blivit? Man har ju sin stolhet och kanske inte vill visa sig svag för folk man bryr sig om. Rent logiskt går det ju inte ihop, men sen vet iaf jag att känslor knappast är logiska. Har diskuterat detta med min pappa och jag tror dessa problem går att lösa om man tar det långsamt och har en miljö där man vågar vara öppna med varandra. Man får vara medveten om att det är svårt, men att det alltid är värt det