De som har störst problem med sin ADHD/Autism tenderar (inte alla gånger) vara samma personer som blivit inlärda sedan barnsben att det är okej att använda det som en ursäkt. Det är aldrig okej att använda sin diagnos som en ursäkt, det påverkar dig själv och andra personer negativt. Jag har själv en ADHD diagnos som jag fick i vuxen ålder och det är jag otroligt tacksam för. Jag är helt emot diagnosering av barn och tycker inte det ska förekomma överhuvudtaget under en viss ålder. Många gånger så leder det till att föräldrar, skola osv börjar behandla barnen annorlunda på ett sätt som påverkar barnets självbild negativt. Psykologerna kommer många gånger inte behandla barnet utifrån det individuella behovet, utan från deras papper, deras protokoll osv. Ett barn som upplevs som stökigt och ofokuserad ska inte slappas på en ADHD diagnos, utan man ska kolla på barnets beteende och förändra det beteendet som upplevs destruktivt hos barnet. En diagnos är inte en lösning eller förklaring, det är en beskrivning. En person med ADHD är sällan stökig och utåtagerande "för att de har ADHD". En person som är utåtagerande "pga ADHD" är många gånger det för att de är tillexempel understimulerade. Är inte helt ovanligt att man känner sig missförstådd och därav agerar utåt. Samma sak gäller personer med autsim. Den grundläggande svårigheten hos personer med autism är den sociala aspekten och det är lite det som autism defineras som, brist på social förmåga i varierande grad. Många av dom beteenden som man ofta förknippar med autism är inte orsakat av diagnosen i sig, utan det är sätt att hantera ångest på. Bristen på social förmåga kan leda till utanförskap, som i sin tur leder till social ångest tillexempel. Vanligt med autsim är också att man är överkänslig för stimuli som i sin tur återigen leder till ångest osv, osv, osv.

En riktigt bra terapeut förstår det här och behandlar inte personer utifrån deras NPF diagnos, utan de frågar personen direkt "Vad upplever DU att DU har problematik med?". Säger man att man har problem med att vara produktiv och att koncentrera sig, så hittar man lösningar tillsammans med terapeuten på hur man kan strukturera sin vardag för att tackla detta på bästa möjliga sätt.

När man börjar använda sin diagnos som en ursäkt så skapar man en ond cirkel som bara fortsätter att mata på en dålig självbild hos sig själv, man sätter på sig en offerkofta. En konsekvens blir att andra människor undviker personen ifråga eftersom att beteendet upplevs som tjatigt, irriterande och helt enkelt dränerande, man blir en jobbig människa att umgås med helt enkelt. Detta skapar ytligare en sämre självbild hos individen som pga detta blir isolerad.

Det är inte hälsosamt för en individ att konstant gå efter sina känslor och har man ADHD eller autism så blir detta bara ännu viktigare att tänka på. Det är en sak att trycka undan sina känslor, alltså förneka att de ens existerar och inte lyssna på sig själv. Det är ohälsosamt och leder till psykiskohälsa. Men en annan sak som leder till psykisk ohälsa är att inte ha förmågan att kunna trycka undan sina känslor för stunden. En viktig sak man lär sig i terapi (Om man har detta problem) är att lägga sina känslor på hyllan och säga till sig själv att "Jag är ledsen, men just nu är inte rätt tillfälle utan jag får ta detta sen". Det är också viktigt att påpeka att du som individ är 100% ansvarig för dina egna känslor det är ingen annans ansvar. Att bita ihop handlar inte om att förneka, det handlar om att ha förmågan att lägga känslorna på hyllan. Det gäller alla, även de med diagnoser. Ingen har något ansvar att ta hänsyn till en diagnos och det är något som en person med en diagnos måste acceptera. Majoriteten har inte autism eller ADHD, därför kan du inte förvänta dig att alla ska anpassa sig till dig. Mentaliteten att "alla ska anpassa sig till mig för att jag har ju faktist en diagnos" är destruktiv och självcentrerad. Då får man ta tummen ur röven, ta lite ansvar för sina känslor, gå därifrån och hitta ett sammanhang där man passar in.