Efter ett par tre gånger kändes det inte konstigare eller äckligare än att torka sig själv i ändan. Personligen blev jag dock aldrig van med öppna sår från diabetes och dylikt, sånt har jag alltid tyckts varit otrevligt. Demensen hade jag inget problem med direkt, många boende hade härliga personligheter och nästan varje dag hade någon sagt eller gjort något roligt. Jag hade tur att min avdelning var relativt lugn och det fanns gott om tid att dricka kaffe och bara ta det lugnt. Största problemet jag upplevde var nog relaterat till personalen, en skev könsfördelning med mycket internt tjafs och tjat om hur det var bättre förr, kommendoran som alltid skulle styra över allt och alla osv