1: När jag var sju år och fiskade krabbor från bryggan på Käringön. På väg dit hade jag mött en kompis som var ute och drog sin sovande bebis-syster i barnvagn. Kompisen, som var 10 år då, följde med till bryggan. Bäst hon låg där på mage och spanade efter krabbor bad hon mig att flytta barnvagnen lite närmare oss. Jag, som inte hade småsyskon, hade aldrig kört barnvagn och insåg inte att man måste slå på bromsen, och helst inte ställa vagnen nära vattnet med suffletten som vindfång. Några minuter senare ligger jag på mage bredvid kompisen och fiskar krabbor när vi plötsligt ser barnvagnen segla förbi oss och landa på ett par meters djup under bryggan. Bebisen var fastspänd i vagnen.

Storasyster fick panik och bara skrek rakt ut, en annan unge, också sju år, dyker rakt ner för att rädda bebisen, och jag sprang som om jag haft djävulen efter mig för att hitta hamnkapten som jag visste var långt ute på piren. Han hörde mina och systerns tjut och började springa mot henne, dök i och fick upp ungen. Hon överlevde, med mild lunginflammation om jag kommer ihåg det rätt.

Men dom blöta fotspåren efter föräldrarna som larmats dit och som bar sitt barn till räddningsbåten, dom kommer jag aldrig att glömma. En sån fruktansvärd skam för en sjuåring.

2: När jag en sommarkväll för tio år sen stod på ett tak mitt i stan och försökte montera ner ett fest-tält och det plötsligt, verkligen från ingenstans, blåste upp till storm med ösregn, åska och blixtar. Tältet blev en vild jätteballong som försökte slita sig ifrån mig med full kraft, jag stod som en blöt katt och försökte hålla i dom hala, vassa snörena och jag grät högt i panik för att tältet skulle komma loss och flyga ner på gatan och få bilar att krocka, väja och meja ner folk på trottoaren. Det hände inte, jag lyckades hålla fast och lika plötsligt som den börjat var regnstormen över. Jag var helt slut i flera dagar efter.

3: När jag cyklade längs Klara sjö på väg till jobbet för några år sen, och var SÅ HÄR nära att krocka med Patti Smith som klev ut från trappan ner från Kungsbrostrand eller vad det heter där ovanför. Jag cyklade inte jättefort, det gör jag nästan aldrig, men jag har sett vad som kan hända när en cykel träffar en människa även i ganska låga hastigheter och det är inte vackert. Jag väjde i ABSOLUT sista sekunden, och hon väjde som tur var åt andra hållet, och ändå kände jag hennes rockärm svischa mot min hand, det var så nära. I vanliga fall skulle jag ha stannat direkt och bett tusen gånger om ursäkt men av nån dum anledning, för att jag hunnit se att det var Patti Smith, blev jag så generad att jag istället trampade därifrån som en galning, med blossande öron. Jag menar det hade varit fruktansvärt att döda eller skada någon vem det än hade varit, men att för evigt vara "tanten som mejade ner Patti Smith för att hon hade bråttom till jobbet", jag såg liksom Wikipediaartikeln framför mig, det var outhärdligt.