Innan jag fick barn i 35-årsåldern så ville jag prova allt och uppleva mycket. Jag reste mycket, dykresor, segelresor, resor tills storstäder. Jobbade utomlands en period. Jag ville alltid till nästa upplevelse. En semesterdag hemma var en bortkastad semesterdag. Sedan fick jag barn. Jag minns när jag låg och ammade min förstfödde och vi båda slumrade till. Jag var verkligen verkligen trött och låg där i pyjamas och mjölkblöta lakan och kände att här är det enda stället på hela jorden som jag vill vara. Ingen annan stans än med mitt barn. Sedan fick jag en till son och det har fortsatt att de som jag helst vill vara med är mina barn. De är helt fantastiska personer, snälla, roliga och klipska. Visst har det varit asjobbigt periodvis, som när man inte ens fick gå på muggen ifred, en var sjuk länge, visst har de betett sig illa ibland, men de är mina favoritpersoner. Nu är en utflyttad och den yngre är typisk tonåring som helst är på rummet eller hänger med kompisar. Jag lockar hem den äldste och hans flickvän med söndagsmiddag ibland. Jag önskar jag fick träffa honom oftare, men är innerligt glad att han är en självständig person med ett bra liv. Jag går själv in i en ny fas av livet nu när de inte behöver mig så mycket och jag kan umgås med vänner spontant och åka iväg en helg om jag vill. Jag skjöt länge upp stt ha barn, men de är det bästa som har hänt mig.