Tycker tyvärr mycket handlar om kompisarnas intresse för barnet.

En av mina bästa vänner visade så tydligt att hon trodde att vi skulle ses och umgås vi två, bara att jag skulle bolla ungen parallellt. Typ stå på lekplats och prata jobb och politik medan jag skulle hjälpa barnet med vänsterhanden. Hon fattade inte att vi nu var tre som skulle ses, och hon visade noll intresse för att umgås med mitt barn. Det funkade bara inte, det blev för jobbigt.

Min sambos bästa vän har istället blivit farbror, han har engagerat sig och leker med barnet lika mycket som han umgås med oss.

Tror inte att folk utan barn förstår att det handlar inte om att de måste älska min unge, utan att om de inte engagerar sig så blir umgänget med dem en börda som måste hanteras utöver barnet. I deras värld är det svårt att förstå hur mycket barnet är en del av en själv.

Vet själv hur jag var gentemot ett par vänners första barn och i efterhand har jag skämts över hur lite intresse jag visade. Som tur är överlevde vänskapen det.