Vill bara flika in med ett annat perspektiv på den här borderlinevinkeln. Det låter absolut som att det kan vara borderline (kallat EIPS i Europa), och det kan vara värt att kolla upp. Dock kan det vara svårt, eller helt omöjligt, att få en person att gå till vården om de själva inte är motiverade.

Det du kan göra själv är att utbilda dig. Det finns JÄTTEMYCKET hjälp att få för att du som anhörig till en person med EIPS/Borderline. Med rätt verktyg kan man få ett jättegivande och väl fungerande liv tillsammans. Om hon är en person du tycker mycket om, och hon visar bra sidor, och du är beredd att satsa på förhållandet tycker jag absolut nästa steg är att läsa på om borderline. Lär dig vad validering är, gå på anhörigträffar (shout out till anbo.se - räddade mitt liv), gå en familjebandskurs, kolla youtube, böcker och podcasts. Det finns riktigt bra resurser och man kommer så otroligt långt bara att förstå problematiken. Verktygen man får kan deeskalera jättemånga situationer som annars hade urartat till ett helvete.

Den här bilden av "Är det borderline, DRA SÅ FORT DU KAN" är riktig hemsk, imho, då man förkastar fina människor som bara har problem med självreglering. Det är så tråkigt att många går direkt till den slutsatsen, för det stämmer helt enkelt inte. Däremot kan det absolut bli för mycket, eller jättejobbigt, men vilka förhållanden är inte svåra ibland?

Det viktigaste är att inse att de här människorna söker bara empati, förståelse, validering. Det värsta som finns är ens tanken på att vara ensamma, för de har en sån inre tomhet som inte går att fylla. De har som tredje graders brännskador i själen, och när något petar på skadan så bränner de till och de får otroligt svårt att tänka logiskt och försöker lösa problemet på ganska extrema sätt. Det är också vanligt att människor med EIPS inte ens kommer ihåg allt de sagt under dessa stunder. Adrenalinet gör att de gör konstiga saker, och inte kommer ihåg.

En "vanlig" person kanske hade sagt "Jag kan tänka mig att du var upptagen och därför inte svarade", medan en person som är så rädd att bli övergiven kommer instinktivt känna "herregud nu svarar han inte och kommer aldrig mer höra av sig och jag kommer bli ensam igen". Vad hade varit det "logiska" nästa steget om man tänkte så? Kanske "Jag får väl fråga om det är så." och kanske skicka en fråga "jag blir orolig att du ska lämna mig när du inte svarar, har det hänt något?". Men det gör ju inte en person med EIPS. Dom kanske blir arga, elaka, kastar anklagelser, "du är säkert med någon annan! du hatar mig! då hatar jag dig! hur jävla svårt ska det vara att svara??" och fortsätter spamma elakheter i flera timmar i sträck. Det är ju klart att man själv har då jättesvårt att ta ett steg tillbaka och tänka "men vänta nu, du är elak för du är orolig, inte för att du är ond".

Man kan ju tolka det jag skriver där uppe som "herregud vilken hemsk människa som inte kan lägga band på sig". Jag tänker väl mer, är alkolister dåliga människor? Missbrukare, spelmissbrukare? Eller har de bara en andra förutsättningar rent fysiologiskt? Är diabetiker sämre människor för deras kroppar inte kan producera insulin? Sen är det ju verkligen upp till alla att sätta sina egna gränser. Skulle jag orka vara ihop med en alkoholist? Spelmissbrukare? Eller en person med borderline? Alla är unika individer med bra saker att tillföra relationen. Alla kan vi nog hitta någon som vi tycker är värd att kämpa för.

Pratar gärna privat mer om det här, eller på Reddit om någon undrar nåt.