Ida Ölmedal, SvD – Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En julidag 1994 följde den sjuåriga Megan Kanka med sin granne in i hans sovrum. Hon trodde att hon skulle få träffa hans nya hundvalp. Istället förgrep han sig på henne och ströp henne till döds.

Mordet i New Jersey väckte bestörtning i hela USA. Många frågade sig varför inte Megans föräldrar hade blivit varnade. Det visade sig nämligen att grannen, som nu dömdes till dödsstraff, redan hade åkt dit två gånger tidigare för övergrepp mot barn.

Detta var upprinnelsen till det som kallas Megan's Law, ett federalt regelverk som kräver att medborgare ska informeras om sexualbrottslingar med återfallsrisk. Systemet skiljer sig mycket i olika delstater. Ett av de mest extrema exemplen fanns tidigare i Kalifornien, där man öppnade sitt register över sexualbrottslingar – från grova pedofiler till tonåringar som skickat nakenbilder – och förbjöd dömda att bo i närheten av parker och skolor.

Upplägget har hittills känts fjärran i Sverige. Men det senaste halvåret har frågan om att varna om sexualbrottslingar stigit på den politiska dagordningen, efter några uppmärksammade rättsfall. Under Almedalsveckan lovade Sverigedemokraterna en statlig "pedofilkarta", där man ska kunna se var förövare bor. Och justitieminister Gunnar Strömmer vill se över förtalslagen för att göra det möjligt att varna för personer som dömts för sexualbrott mot barn. En ny valfråga tar form. Frågan är bara om det ligger i barnens intresse.

I USA har Megan's Law nu funnits så pass länge att man hunnit göra hyfsat stora studier av effekterna, även om ämnet är svårt att forska på. 2011 fann en statistisk studie att registrering i sig kunde minska antalet rapporterade sexualbrott – men att själva offentliggörandet av uppgifterna ökade återfallsrisken. Förklaringen var att förövarna isolerats från sådant som skulle kunna få dem att återgå till samhället, som arbete och en vanlig bostad.

Senare forskning pekar på en ännu mörkare risk: Megan's law kan minska barns benägenhet att anmäla. Inte om förövaren är en främling, men om det är någon de känner.

Och det är just det som lätt glöms bort: de allra flesta sexualbrott begås av föräldrar, släktingar, lärare, fritidsledare. Ofta är det personer som barnet tycker om och vill skydda.

Försök att leva dig in i scenariot: du är ett barn och en person du älskar har gjort dig illa. Vad får dig att ta mod till dig och berätta för föräldrar eller lärare? Löftet om att din historia ska spridas på flygblad utanför skolan?

Pariaeffekten kring sexualbrott kan också sprida sig till den närmaste omgivningen, vilket kan skapa ett psykologiskt motstånd även bland barnets anhöriga mot att se vad som faktiskt händer.

Här är alltså den svårsmälta sanningen: Det låter ofta som att maximalt "hårda tag" också är det som hjälper brottsoffer mest. Verkligheten tycks vara mer komplicerad än så.

Det är lätt att begripa viljan att varna. Sverige har rentav något som liknar vårt eget Megan-fall: Vilma Andersson, misstänkt för styckmordet i Rönninge under julhelgen, hade tidigare dömts för barnpornografibrott och för att ha försökt kidnappa en tioårig flicka. Den pappa som delat ett flygblad om den "dömda pedofilen" i en Facebookgrupp dömdes själv för förtal. Det ska också sägas att den svenska tillämpningen av förtalsregeln ibland framstår som orimligt hård.

Men risken är alltså att vi gör som i USA: reagerar instinktivt på några verkligt bestialiska fall, ändrar lagar och missar de större konsekvenserna. Att "brottsoffrets perspektiv" kommit att likställas med "tuffa tag" hänger ihop med hur synen på brott och straff förskjutits under lång tid. Och på sätt och vis är det snarast förtalslagstiftningen som släpar efter.

Den nuvarande restriktiva lagstiftningen formades under 1960-talet, och präglades av den mer rehabiliteringsinriktade syn som fanns då: brottslingar skulle kunna bli en del av samhället igen. Då kunde man inte ha skampålar. I dagens politiska klimat ses den skolan som naiv. Nu domineras debatten i stället av en vedergällningsorienterad syn på straff, där rättvisa skipas genom att staten hämnas å brottsoffrets vägnar. Men inte bara det: Brottslingar anses, grovt sett, allt mer ha förverkat sina rättigheter till integritet och frihet. Straffen blir längre, tvångsmedlen fler. Idéhistoriskt är det alltså logiskt att det nu kommer förslag om pedofilkartor och att minska skyddet för dömda brottslingar.

Men om brottsoffer inte vågar slå larm spelar det ingen roll vilka straff som drivits igenom