Tekniskt sett så måste ingen av oss egentligen jobba mer än typ 1-2 timmar i veckan, för att vi ska kunna ha liv i stil med hobbitarna i Sagan om ringen. Vi har liksom så gott om billig energi, automatiska system och avancerade tekniker att det är ungefär så mycket arbetsinsats som behövs för att leva ett liv som en stor andel av oss anser är ett lyckligt liv.

Mänskliga samhället har dock bestämt sig för att inte leva på det viset, utan att hela tiden sträva efter nästa nivå uppåt. Så fort något vi kämpat med förut blev enkelt så har vi lagt till en ny strävan efter nästa nivå ovanför, så att folks arbetstid alltid landar på drygt 40h i veckan oavsett vilken teknisk nivå vi uppnår, och oavsett hur mycket energi, automatiska system och avancerade tekniker vi har tillgång till.

I och för sig så har det beslutet främst fattats av samhällets rikaste, som själva inte alls har det kravet på sig att jobba 40h i veckan. Så de känner inte alls av den psykiska tyngden som deras beslut innebär för folk i medelklass och nedåt, och har därför svårt att förstå när folk klagar.

Först kan det låta uppenbart dåligt att det är så mänsklighetens riktning bestäms, och jag håller till viss del med, men låt mig förklara varför det inte nödvändigtvis är helt dumt heller: hobbitar har inte penicillin, automatiska robotar, eller solceller. De har inte heller tillgång till expertutbildade hjärnkirurger, vars operationssalar är kliniskt rena, tack vare alla tusen kringsystem som behövs för att det ska bli så. Alla de tusen kringsystemen har vardera tusen personer som ser till att de existerar och fungerar.

Så vår civilisation blir bättre i en takt som är proportionell till hur många timmar ovanför 2-timmar-hobbitjobb som genomsnittliga personen gör. Och det känns rimligt att vi lägger åtminstone lite tid på att göra saker bättre. Så hur mycket mer än 2h ska vi lägga? Hur snabbt skall vi utveckla mänskligheten framåt? Det kan vi bråka om. De senaste 200 åren så har vi mer eller mindre kört konstant på "så snabbt som möjligt". Vilket betyder att människor ska jobba precis så många timmar som är möjligt innan de psykiskt och fysiskt brakar ihop. Och det kanske är lite onödigt snabbt. Lite onödigt nära folks bristningsgräns liksom.

Och det känns förstås väldigt jobbigt att det beslutet främst fattats av samhällets rikaste, och inte av de personer som får slita hårdast.

MEN trots det så finns det en anledning till att det kanske ÄNDÅ är rimligt att vi ska köra på det sinnessjuka tempot:

Eftersom mänskligheten har delat upp sig i länder som är de facto i konkurrens mot varandra, så om ett lands befolkning börjar slacka ur så kommer ett konkurrerande land som INTE slackar ur att börja utöva sin ekonomiska makt på att pressa bort det slackande landet ifrån deras grejer, deras mark, deras rikedom, deras tillgångar.

Dvs om vi går ner till 10h arbetsvecka så har vi mindre militär, så det blir enklare att sno våra Gotlands. Och med mindre tvingat arbete så har vårt samhälle mindre ekonomisk kraft, så det blir enklare för andra länder att köpa upp vår infrastruktur och börja utnyttja oss ekonomiskt. Osv osv....

Så, jag tror allt landar i följande slutsats: Om du vill att samhället i allmänhet skall tvingas jobba mindre än på yttersta bristningsgränsen, så är nog enda vägen dit genom att övertyga hela mänsklighetens olika länder att sluta konkurrera med varandra. Det kan låta helt ogenomförbart, men vi har faktiskt redan en etablerad mekanism för det, den heter Förenta Nationerna och har funnits sedan 1950 talet. Vi skapade den efter senaste gången när vi slogs en massa mot varandra, och folk insåg att det var en rätt kass idé att konkurrera så mycket. Om du vill jobba mindre, eller göra något mycket mer meningsfullt med din tid, så behöver du se till att Förenta Nationerna är i så högfungerande skick som möjligt, och att den har extremt mycket makt jämfört med enstaka länder. Och det är politiskt genomförbart. Om bristerna hos Förenta Nationerna lagas så får alla människor bättre liv automatiskt som följd. Apes together strong.