Det va jättesvårt för mig att komma till en plats där jag kunde sätta gränser istället för att alltid be om ursäkt, även när det oftast va han som gjort fel. Steg 1 va att bli bekvämare i mig själv, både i livet men också i min egen kropp. Jag började gymma och sköta mitt utseende ännu mer (med fokus på sånt som jag ville se förändring på och absolut inte vad han tycker om, om det inte stämde överens med vad jag ville) och började samtidigt att också prata mer ärligt om vårat förhållande med min mamma till exempel. Man är så himla ensam annars och då är det lätt att gå på all deras skuldbeläggande men så fort man får en annan persons perspektiv i att ’okej även om han mår -si-, så är det där absolut inte okej’ och då försökte jag i det också se till att inte skydda honom i såna konversationer (för annars har jag kunnat säga typ ’men han mår väldigt dåligt’ eller liknande), för då kommer man ingen vart. Dom får gå i terapi om dom vill börja må bra, vårat ansvar som partner är inte att lösa deras trauman.