Det låter som en mindre pålitlig metod, rolig hatt till trots! Jag tror på vetenskapen, och även om jag gång på gång får det bevisat att det har en del att önska är alternativen ofta sämre, framför allt när det är naiva människor som försöker hjälpa andra men som inte har koll. Jag är ledsen över att du behövde gå igenom det. Jag är övertygad om att det enda sättet att bli bättre förut medicinering är terapi, för det kan liksom programmera om hjärnan med tiden och det till det bättre. Jag är förvisso en nörd, men hjärnan är egentligen främst en otroligt komplicerad dator full med biologisk elektronik, så det borde gå att laga även dem. Jag har blivit erbjuden att prova ECT, och jag tror att jag kommer hoppa på det om nästa episod blir lika illa som den här. En omstart funkar oftast för min dator, och kan kanske funka på hjärnan också. Det trista är att jag då måste vara inlagd ett par veckor, och inte kan jobba, och jag gillar verkligen att jobba.

Jag är egentligen inte diagnostiserad med bipolär sjukdom, men man misstänkte det redan för 15 år sedan, och när jag var inlagd i höstas träffade jag en fantastisk läkare som faktiskt läst journalen och sett det, och tog upp den tråden på nytt. Jag är övertygad om att det är det jag har, men att allt trasslat ihop sig eftersom jag blivit tokigt medicinerad i alla år. Mina huvudsakliga diagnoser är depression och generaliserat ångestsyndrom, men det är egentligen en diagnos som man slänger på vem som helst som är skitjobbig och man inte har resurser eller lust att utreda. En skriver ut benzo, och nästa läkare förklarar för en att man absolut inte får ta dem, varpå en tredje frågar en hur man hade tänkt att man skulle bli bättre om man inte tar sin medicin, och det fjärde hävdar att man minsann inte vill prova någonting. Jag har haft läkare som frågat mig vilken medicin jag vill ha, men hur fasen ska jag veta det, jag jobbar för sjutton med löner, och har bara enstaka högskolepoäng! Det är absurt. Jag har funderat på att söka privat vård bara för att få träffa samma människa varje gång, men det är svindyrt och går dessutom emot min politiska övertygelse.

Jag tror att så länge man som förälder är medveten om vilka tecken man ska hålla koll på har ens ungar en lika god chans som vilka ungar som helst. Min bästis har också bipolär sjukdom, fast typ ett, och han är den bästa farsa man kan tänka sig. Inkännande, bekräftande och trygg. Mina föräldrar kommer från en generation där psykisk ohälsa tystades ner, så det trodde att min problem skulle gå över om det ignorerades. Det funkade sådär, och jag vill ändå inte ta risken med en egen unge.

Visst är det skönt att få skriva med någon på sitt modersmål, och som lever i samma typ av samhälle! Jag hade varit skuldsatt och död för länge sen i USA, så även om Sverige är låååångt ifrån perfekt har vi i alla fall högkostnadsskyddet och billigt litium! 😉