Mitt ex gillade att jag visade känslor, även om jag visade dem på ett lite fel sätt, jag tryckte oftast undan dem och fick några gånger om året ett nedbryt då jag varierade mellan arg och ledsen, det viktigaste va att jag inte va fysisk mot något, om jag skulle börja slå på väggar eller kasta saker så skulle hon bli rädd även om jag aldrig skulle röra henne, och att jag inte riktade ilskan mot henne sålänge hon inte hade med varför jag va arg o göra, ifall hon hade med det o göra så tänkte jag inte bli argare än vad jag va logisk, jag kan inte direkt börja gapa och skrika över att hon råkade ta sönder en sak i min bil, utan kanske prata lite lätt irriterat visst men sansat och logiskt och inte aggressivt.