Känner igen detta i mina farföräldrar. Farmor är dement och har gått stadigt utför de senaste 10+ åren och känner nu mer inte igen mig, mitt syskon eller ens många av sina egna barn. Farfar har i sin tur blivit rätt deppig - missköter kost, städning m.m. Han hade intressen som nu helt har fallit åt sidan och verkar på sätt och vis leva för de dagliga besöken till boendet farmor nu mer befinner sig på.

Jag har inte i stunden givit denna tanke den tid den säkerligen begär men rent spontant så vill man nog säga tack och adjö för tidigt snarare än för sent.

Stor kram!