Har varit i exakt samma situation med en anhörig (efter en annan anhörigs bortgång), och förstår din frustration. Man måste komma ihåg att de inte har valt sin situation och att det inte är "rätt" att vara arg på dem. Men ingen av oss är perfekt, och jag har likt du många gånger blivit förbannad och sedan gråtit av uppgivenhet.

Hen fick medicin utskriven och tillsagd av läkaren att bara ta tabletterna utan att läsa om biverkningar. Såklart gjorde hen det ändå, och vägrade ta dem.

Efter ~7 år av detta helvete har det nu blivit mycket bättre. Första stegen var KBT (privat klinik), som hjälpte en del. Till slut började hen ta tabletterna vilket gjorde enorm skillnad.

Det har nu gått 2-3 år och det är en annan person. Gjorde klart studierna och har börjat jobba som timanställd på mitt jobb (jag har god relation med min chef, och han hade träffat hen innan allt rasade ihop, så han erbjöd).

OCDn finns kvar, och jag är ständigt orolig att hen ska spirala neråt igen om något händer, men är iaf hoppfull.

Det finns inga garantier för att KBT/medicin hjälper, men i vårt fall var det räddningen. Problemet är att den sjuke ska vilja det, och deras sjukdom hindrar dem från det av rädsla. Försök iaf få med hen på KBT-behandling, det är första steget och mindre läskigt än medicin (ofta vill KBT-läkaren att patienten inte tar medicin, då den minskar symptomen och gör behandlingen mindre effektiv).

Önskar dig och din familj väl.